att föda under sommaren

Tänk att det är likadant varje år, inför varje semesterplanering på förlossningsavdelningarna runtom i Sverige. Samma omöjliga ekvation, samma stress för de som redan har en krävande arbetssituation, samma oro hos alla blivande färäldrar. Ingenting händer och det verkar inte spela någon roll vem som styr i de olika länen.

Imorse postade Jessica Almenäs ett inlägg från Förlossningspodden som visade hur det sett ut på de olika förlossningsavdelningarna i Stockholm och de närliggande länen den 14/7. Alla avdelningar i Stockholm var fulla, likaså Uppsala, Södertälje och Nyköping. Västerås hade två platser och Eskilstuna en. Som en liten bonus vet jag att även Örebro var fullt.

Jessica skrev att hon inte längre ville föda och hon har min fulla förståelse. Oron att bli skickad i ambulans till ett annat län mitt under förlossningsarbetet känns, som hon skriver, helt ORIMLIGT.

Det här är dock ingen ny situation. att politikerna inte prioriterar kvinnovård utan lägger ner flera förlossningsavdelningar trots att befolkningen ökar.

När vi för drygt 11 år sedan skulle föda vår underbara Filippa var det fullt i hela Stockholm. Vi hade varit inne på natten men blivit hemskickade, jag var bara 2,5 cm öppen men hade haft täta och regelbundna värkar i mer än ett dygn. Barnmorskan som skickade hem oss gjorde det med orden;

-Det kan sätta igång imorgon eller om en vecka.

Då jag var förstföderska och inte hade någonting att jämföra med tog jag henne helt enkelt på orden även om jag nog förstod att det där med en vecka inte kunde stämma.

Så fort vi kom hem bad jag M att lägga sig eftersom det här uppenbarligen inte var på riktigt utan något mycket värre var att vänta och då, när det väl startade på riktigt, ville jag att han skulle vara pigg och kunna stötta mig. Utan att gå in på några detaljer var timmarna mellan 02, då vi kom hem, och någonstans runt 08 på morgonen de värsta jag någonsin upplevt. Helt ensam utan smärtlindring, information eller en lugnande hand kröp jag omkring och råmade av smärta. Den totala paniken och okunskapen gjorde dessutom att jag jobbade mot det naturliga förloppet med all kraft jag kunde uppbringa. När jag väckte M och vrålade att vi måste åka in NU, att de fick skicka en ambulans hade jag inte sovit på 36 timmar och var helt utmattad. M ställde mig i duschen och ringde tillbaka till SÖS och förklarade situationen. Då vi inte var inskrivna hade de inte reserverat någon plats (alltså ingen notis om att vi kunde komma tillbaka då vi blivit hemskickade). Det var fullt i hela Stockholm och vi blev hänvisade till Södertälje. På den tiden bodde vi på Söder i Stockholm och som många andra innerstadsbor saknade vi bil. M bad dem skicka en ambulans men vi fick rådet att ta tåget, TÅGET! När han kom och berättade det började jag storgråta och förklarade att det var fullkomligt omöjligt, trodde att jag skulle föda bara jag tog några steg. Dessutom hade jag fått krystvärkar även om jag inte förstod det själv då. Min fina svägerska var där på några minuter och körde oss till Södertälje där man konstaterade att jag var helt öppen. Jag hade i min ensamhet och oerfarenhet gått igenom ett helt öppningsarbete och var redo att föda.

Vad som hade hänt om jag försökt ta mig till ett tåg och susa mot Södertälje vill jag inte ens tänka på men vad som är mest skrämmande med det här är att ingenting har hänt mer än att 11 år har gått. Det är djupt beklagligt för alla blivande föräldrar men också för alla som väljer att varje dag åka till jobbet och veta att de inte kommer att räcka till. Alla de som får telefonsamtal från arbetsgivaren på sina lediga dagar för att kallas in. Att aldrig helt kunna slappna av och känna lugn utan ständigt gå med hög puls och ge varje patient den uppmärksamhet de förtjänar utan att själv visa den inre stressen som pågår av för hög arbetsbelastning är varken hälsosamt eller patientsäkert.

Sitter här och funderar på vad jag vill ge för råd till de som skall föda och alla fantastiska barnmorskor mm och jag kan inte komma på något annat än;

– Belys problematiken!

– Få fler att prata om det.

– Säg ifrån.

– Skriv!

– Vägra acceptera.

Det hopplösa är att jag sett så många texter, uppror, tv-intervjuer mm under de här 11 åren och trots det läggs fler avdelningar ner och man får istället utbildning om hur man skall gå tillväga om man råkar föda i bilen.

För en jämlik vård!

Kram!

 

 

2 kommentarer

Kommentarer stängt