Arkiv

att föda under sommaren

Tänk att det är likadant varje år, inför varje semesterplanering på förlossningsavdelningarna runtom i Sverige. Samma omöjliga ekvation, samma stress för de som redan har en krävande arbetssituation, samma oro hos alla blivande färäldrar. Ingenting händer och det verkar inte spela någon roll vem som styr i de olika länen.

Imorse postade Jessica Almenäs ett inlägg från Förlossningspodden som visade hur det sett ut på de olika förlossningsavdelningarna i Stockholm och de närliggande länen den 14/7. Alla avdelningar i Stockholm var fulla, likaså Uppsala, Södertälje och Nyköping. Västerås hade två platser och Eskilstuna en. Som en liten bonus vet jag att även Örebro var fullt.

Jessica skrev att hon inte längre ville föda och hon har min fulla förståelse. Oron att bli skickad i ambulans till ett annat län mitt under förlossningsarbetet känns, som hon skriver, helt ORIMLIGT.

Det här är dock ingen ny situation. att politikerna inte prioriterar kvinnovård utan lägger ner flera förlossningsavdelningar trots att befolkningen ökar.

När vi för drygt 11 år sedan skulle föda vår underbara Filippa var det fullt i hela Stockholm. Vi hade varit inne på natten men blivit hemskickade, jag var bara 2,5 cm öppen men hade haft täta och regelbundna värkar i mer än ett dygn. Barnmorskan som skickade hem oss gjorde det med orden;

-Det kan sätta igång imorgon eller om en vecka.

Då jag var förstföderska och inte hade någonting att jämföra med tog jag henne helt enkelt på orden även om jag nog förstod att det där med en vecka inte kunde stämma.

Så fort vi kom hem bad jag M att lägga sig eftersom det här uppenbarligen inte var på riktigt utan något mycket värre var att vänta och då, när det väl startade på riktigt, ville jag att han skulle vara pigg och kunna stötta mig. Utan att gå in på några detaljer var timmarna mellan 02, då vi kom hem, och någonstans runt 08 på morgonen de värsta jag någonsin upplevt. Helt ensam utan smärtlindring, information eller en lugnande hand kröp jag omkring och råmade av smärta. Den totala paniken och okunskapen gjorde dessutom att jag jobbade mot det naturliga förloppet med all kraft jag kunde uppbringa. När jag väckte M och vrålade att vi måste åka in NU, att de fick skicka en ambulans hade jag inte sovit på 36 timmar och var helt utmattad. M ställde mig i duschen och ringde tillbaka till SÖS och förklarade situationen. Då vi inte var inskrivna hade de inte reserverat någon plats (alltså ingen notis om att vi kunde komma tillbaka då vi blivit hemskickade). Det var fullt i hela Stockholm och vi blev hänvisade till Södertälje. På den tiden bodde vi på Söder i Stockholm och som många andra innerstadsbor saknade vi bil. M bad dem skicka en ambulans men vi fick rådet att ta tåget, TÅGET! När han kom och berättade det började jag storgråta och förklarade att det var fullkomligt omöjligt, trodde att jag skulle föda bara jag tog några steg. Dessutom hade jag fått krystvärkar även om jag inte förstod det själv då. Min fina svägerska var där på några minuter och körde oss till Södertälje där man konstaterade att jag var helt öppen. Jag hade i min ensamhet och oerfarenhet gått igenom ett helt öppningsarbete och var redo att föda.

Vad som hade hänt om jag försökt ta mig till ett tåg och susa mot Södertälje vill jag inte ens tänka på men vad som är mest skrämmande med det här är att ingenting har hänt mer än att 11 år har gått. Det är djupt beklagligt för alla blivande föräldrar men också för alla som väljer att varje dag åka till jobbet och veta att de inte kommer att räcka till. Alla de som får telefonsamtal från arbetsgivaren på sina lediga dagar för att kallas in. Att aldrig helt kunna slappna av och känna lugn utan ständigt gå med hög puls och ge varje patient den uppmärksamhet de förtjänar utan att själv visa den inre stressen som pågår av för hög arbetsbelastning är varken hälsosamt eller patientsäkert.

Sitter här och funderar på vad jag vill ge för råd till de som skall föda och alla fantastiska barnmorskor mm och jag kan inte komma på något annat än;

– Belys problematiken!

– Få fler att prata om det.

– Säg ifrån.

– Skriv!

– Vägra acceptera.

Det hopplösa är att jag sett så många texter, uppror, tv-intervjuer mm under de här 11 åren och trots det läggs fler avdelningar ner och man får istället utbildning om hur man skall gå tillväga om man råkar föda i bilen.

För en jämlik vård!

Kram!

 

 

Annons

Äntligen Vaiana

Hej på er!

Precis som det låter kom vi äntligen iväg på Vaiana igår. Tjejerna har velat se den i evigheter men vi har alltid haft fullt upp på helgerna. Nu när de inte längre är sprängfyllda av balett, simning och rugby hittade vi lite tid och susade iväg till MOS för lite härligt biomys med la familia!

Filmen var sådär superhärlig och upplyftande som Disney brukar vara och dessutom saknade den en lovestory vilket jag tyckte var väldigt uppfriskande, inget trån bara ett härligt samarbete hör att nå sina mål, stort love på det! Efteråt blev det ett litet besök i Disney Store och alla de små finingarna kom hem med varsitt gosedjur. Vi är numera berikade med Pongo, Lady och Nemo( som om de inte hade tillräckligt med gosedjur…).

Jag är inte en stor vän av gallerior men den här är faktiskt lite mäktig med alla sina våningar…

Hoppas att ni njuter av den härliga ledigheten nu så hörs vi snart igen!

Kram

Annons

sjukstuga och en stolt maja gräddnos

Ja, precis som det låter har jag hängt med ett litet sjukt barn idag. Lovisa hade hög feber och hosta. Ni vet, sådär jättesjuk så de bara vill ligga i famnen hela tiden trots att de fyllt 8 år och normalt känner sig jättestora. Tyckte så synd om henne, det här var en dag med vernissage på skolan och en syster som skulle uppträda som Maja Gräddnos i pjäsen om Pelle Svanslös. Efter diskussion med hennes lärare gav vi henne lite Alvedon och körde till skolan lagom till uppträdandet skulle gå av stapeln så att hon fick se sin syster. Sedan skuttade vi in i bilen igen och rullade hem.

Filippa var en alldeles ljuvlig liten fröken Gräddnos och alla barnen hade övat sina repliker så fint och levererade en alldeles fantastisk upplevelse, det är ju så man blir alldeles tokig av kärlek när man ser deras stolta och glada blickar.

Nu skall vi gosa lite och sedan blir det dags för mig att dela era fina collage på Instagram!

Ha en riktigt fin kväll!

Kram

Annons

skön dag i backen

 

Idag har vi haft en alldeles fantastisk dag i backen vilket var precis vad vi behövde. Solen sken och det var lite kallare än igår vilket gav bättre snö även om den blev lite blöt och tung framåt eftermiddagen. Det är så himla skönt att få vara nära familjen just nu och jag njuter verkligen av att se mamma och pappa tillsammans, det är verkligen få förunnat att ha ett så kul liv ihop efter snart 50 år som par (Japp, i höst smäller det).

 

 

Vilhelm var dessutom lite piggare så vi fick åka en hel del även om det blev en paus i Valleland. Tänk vad allt har utvecklats sedan man själv var liten! Trollskog och Valleland gör ju det här med skidvecka till en dans trots att den yngsta bara är tre år. Tjejerna tycker fortfarande att det är roligt även om de helst vill susa omkring med storkusinerna.

 

 

Trots att solen sken blåste det på ganska bra och fikapausen framför brasan på toppstugan var riktigt härlig och precis alla hade rosiga kinder, inte bara jag som fick glüwein.

Det är verkligen bra att både M och jag finns där i backen. Jag är alltid så orolig och håller tillbaka medan M pushar på. Jag ser ju potentiella olyckor precis överallt så hade de bara haft mig hade de väl harvat i barnbackarna fortfarande. En av de saker jag tycker är allra jobbigast är att ha Vilhelm i sittliften. Jag ser framför mig hur han snor sig och vi i en millisekund tappar kontrollen och han dimper ner i backen. Idag delade M, Vilhelm och jag lift med en mamma och en flicka i ungefär samma ålder som Vilhelm. Precis när vi skulle hopa av skuttade dottern ner en sekund förtidigt och hamnade under liften och kasade ner i backen bakom. Min skräck hände precis framför ögonen på oss fast inte på så hög höjd som jag brukar fasa för. Det gick som tur var bra och flickan klarade sig med lite blod från munnen.

 

 

När vi kom hem lekte barnen i trädgården medan vi tog en bastu, drömde om tillbyggnader och hörde dem stoja där ute. Livet här är verkligen något helt annat och vi njuter.

Ha en riktigt fin kväll!

Annons

när offer blir ett barn

Hej

Jag har så svårt att skriva om det här. När jag skrev om terrorattentatet i Paris skrev jag som så många gör nu. Jag skrev om kärlek, hur terrorn inte vinner, hur solidariteten är så mycket större. När det här skedde i fredags kände jag likadant, ni tar oss inte, ni vinner inte, ni är svaga, vidriga människor som utnyttjar en religion för era bestialiska tankar och idéer. Ni har inget att hämta här, ni är noll, ni betyder noll och ni får ingenting av oss, ni kan inte ta någonting.

Min första tanke när rapporteringarna började strömma in genom alla kanaler var att de inte vann, att de misslyckades, att det kunde gått så mycket värre. Som stockholmare och mångårig innerstadsbo vet jag hur Drottninggatan ser ut kl 15 en solig fredag, det kunde varit så många fler offer. Det är lättast att benämna dem så, som offer, det tar bort personen bakom den tunna benämningen. Den är precis så, så tunn och skör, skrapar du på ordet offer hittar du en person, en pappa, en mor, en syster eller ett barn. När jag på lördagsmorgonen delade bilden på Ebba var det med den sanna förhoppningen om att hon skulle komma till rätta, att något hade hänt, att hon hamnat i chock och inte kunde komma i kontakt med sin familj.

Igår blev offret ett barn och allt försvann, all styrka rann ur mig och sorgen blev total, stor och överväldigande, den kom så nära att hela mitt resonemang raserades. Jag vill inte längre följa nyhetsflödet, vill inte veta mer, vill inte låta honom få någon plats men han har redan tagit den. Jag önskar att det jag såg när jag blundade var alla de många tusen människor som samlades idag för att visa sitt stöd men det gör jag inte. De bilder jag ser kan jag inte ens ta på trots att de inte är svarta, de är bara för nära någon som inte längre finns. De är små fraktioner av minnen från en tid då vi  delade den enorma upplevelsen det är att bli mamma, när livet vänder och man inte längre sätter sig själv först. Det är fina bilder men just nu kan jag inte ta dem till mig fullt ut, det blir för svårt när jag tänker på vad Ebbas familj går igenom.

Jag avslutar det här med en text av August Nicander som en fin vän och kollega delade i morse till minne av Ebba.

Mitt liv är en våg

som röres en tid,

i svallande tåg

vid vindarnes strid.

När lugnt blir på haf

och vinden är tyst,

då somnar hon af,

vid stranden hon kysst.

Hon lägger sig ner

till ro i det blå,

hon synes ej mer

men finns där ändå.

Af världshafvet ju

en droppe hon är,

och solen ännu

kan spegla sig där.

 

Annons