Arkiv

Magen växer och veckorna rusar fram

Kommer ni ihåg den här fina moseskorgen som jag sålde på Tradera i våras? Helt galet så testade jag positivt samma dag som det började trilla in bud på den… Vad är oddsen? Well, då blir det massa nytt till den här lilla skutten istället.

Den här veckan har verkligen rusat fram. Födelsedagar gånger två, mängder med inköpsmöten, Formex och ett antal leveranser. När min barnmorska frågade hur mycket jag jobbade nu ville jag helst inte berätta för inte kan väl 16h/dag verka vettigt. Tur som bara den för hela familjen att det här är en fas som jag vet lugnar sig om bara någon vecka eller kanske två. Känner att jag skulle behöva hitta tid för att landa i den här graviditeten.

Någon form av liten sovplats här nere känns i alla fall nödvändig. Vi får se vad det blir…

Så vad hände just nu?

Allmänt
Känner mig helt ok just nu även om jag varit lite trött under en period. Det beror nog hoppas jag helt och hållet på att mina sköldkörtelvärden har legat åt pipan och nu har min medicinering korrigerats vilket jag hoppas skall ge resultat. Hade dessutom låga järnvärden så nu knapras det Niferex igen. Tänk vad härligt det är att följas av samma läkare som haft koll på mig under de tidigare graviditeterna, han är helt underbar och får mig alltid på så bra humör. Att barnen börjat skolan/förskolan igen känns faktiskt helt ok, det gör att vi alla kommer in i ett lagom tempo med alla rutiner igen.

Magen och kroppen
Ja, magen växer så det knakar. Känns sådär lagom liten men mysig på morgonen för att förvandlas till något enormt på kvällen. Precis där den skall vara enligt barnmorskan så det känns ju fint. Än så länge känner jag bara små pirr ibland och det trots att detta är vårt fjärde barn. Var lite nojig över det men då lugnade världens bästa barnmorska mig genom att lyssna på hjärtat som pickade på med 148 slag/minut. Annars känner jag mig ganska stark. Fick dra ner på promenadtakten mot slutet av Formexdagen men annars helt ok.

Cravings
Njuter av god mat, dille på laxqueneller, och försöker att äta varierat så att den där lilla rackaren där inne skall få det så bra som möjligt. Har under hela graviditeten knaprat majskakor så det är väl det enda som varit lite knasigt.

Ha nu en riktigt mysig kväll!

 

Annons

Varför så tyst?

Ja, det är nog många som undrat lite varför här varit så tyst. Det beror helt enkelt på att när ni är här så får ni mig med allt vad det innebär. Jag har väldigt svårt att undanhålla vad som händer i mitt liv och bara dela med mig av vissa delar och just nu har det hänt väldigt mycket. En del av mig har velat dela allt med er men den andra som skyddar och är sådär orolig har velat hålla allt väldigt nära. Hoppas att ni har förståelse…

Jag är så lycklig över att äntligen kunna berätta att vi väntar vårt fjärde barn. Det har varit en bumpy ride de här första veckorna med en hel del komplikationer men nu är vi i v 15 och jag känner att det hela sakta men säkert landar i mig och känns lite tryggare. Ni som följt mig ett tag vet att vi haft två missfall efter Vilhelm och jag måste säga att det påverkat mig mer än vad jag trodde. Jag har haft väldigt svårt för att glädjas åt graviditeten och när den tog lite oväntade vändningar var det tufft att tänka positivt.

Eftersom både Micke och jag passerade 40 förra året kändes det som en bra idé med fosterdiagnostik och dessutom hade det ju kommit ett riskfritt test sedan vi var gravida med Vilhelm, NIPT. Allt man behövde göra var ett ultraljud kombinerat med ett blodprov. Vi susade iväg till Göteborg för att utföra testet där och började med ett ultraljud. Där och då konstaterades att graviditeten hade startat som en tvillinggraviditet men att den ena tvillingen hade avstannat redan i v 7. Det i sin tur gjorde att vi inte kunde genomföra nipttestet då det fanns en risk att man skulle snappa upp något från den avstannade graviditeten. Plötsligt stod vi inför betydligt mer komplicerade val och ingrepp.

Efter mycket om och men bestämde vi oss för att göra ett moderkaksprov då det kunde utföras tidigare än ett fostervattenprov. Enligt den personal vi talade med var risken för missfall ungefär den samma vid båda testen, 0,5% vilket kändes relativt tryggt även om jag var väldigt tveksam den morgonen vi skulle genomföra testet. Kanske skriver jag mer om allt som hände vid ett senare tillfälle, kanske inte men summan av allt var att sticket orsakade en blödning i livmodern, ett hotande missfall och en inläggning på gyn.

Tiden som följt har varit fylld av oro men också en kamp för att få behålla det här lilla livet. Extremt mycket vila för en egenföretagare/trebarnsmor med sommarbutik, är evigt tacksam för min underbara familj som hjälpt mig med i princip allt! Världens bästa man och systerson som flyttade ner i butiken och hjälpte till att sälja barnkläder och resten av min stora familj som tog hand om mig och barnen.

Jag medicinerar fortfarande och enligt läkaren som utförde testet kan jag (relaterat till blödningen) betrakta det här som en vanlig graviditet först efter genomfört ultraljud runt v 18 men vi går på regelbundna ultraljud redan nu på det sjukhus där testet genomfördes och hittills har det sett bättre ut för varje gång.

Äntligen har jag börjat prata om graviditeten vilket gör att den känns mer och mer verklig för var dag som går. Nu hoppas jag kunna vända 15 veckor av turbulens till en alldeles fantastisk graviditet. Håll tummarna med mig nu så hejarr vi på mini i den här kampen!

Kram

Annons

att föda under sommaren

Tänk att det är likadant varje år, inför varje semesterplanering på förlossningsavdelningarna runtom i Sverige. Samma omöjliga ekvation, samma stress för de som redan har en krävande arbetssituation, samma oro hos alla blivande färäldrar. Ingenting händer och det verkar inte spela någon roll vem som styr i de olika länen.

Imorse postade Jessica Almenäs ett inlägg från Förlossningspodden som visade hur det sett ut på de olika förlossningsavdelningarna i Stockholm och de närliggande länen den 14/7. Alla avdelningar i Stockholm var fulla, likaså Uppsala, Södertälje och Nyköping. Västerås hade två platser och Eskilstuna en. Som en liten bonus vet jag att även Örebro var fullt.

Jessica skrev att hon inte längre ville föda och hon har min fulla förståelse. Oron att bli skickad i ambulans till ett annat län mitt under förlossningsarbetet känns, som hon skriver, helt ORIMLIGT.

Det här är dock ingen ny situation. att politikerna inte prioriterar kvinnovård utan lägger ner flera förlossningsavdelningar trots att befolkningen ökar.

När vi för drygt 11 år sedan skulle föda vår underbara Filippa var det fullt i hela Stockholm. Vi hade varit inne på natten men blivit hemskickade, jag var bara 2,5 cm öppen men hade haft täta och regelbundna värkar i mer än ett dygn. Barnmorskan som skickade hem oss gjorde det med orden;

-Det kan sätta igång imorgon eller om en vecka.

Då jag var förstföderska och inte hade någonting att jämföra med tog jag henne helt enkelt på orden även om jag nog förstod att det där med en vecka inte kunde stämma.

Så fort vi kom hem bad jag M att lägga sig eftersom det här uppenbarligen inte var på riktigt utan något mycket värre var att vänta och då, när det väl startade på riktigt, ville jag att han skulle vara pigg och kunna stötta mig. Utan att gå in på några detaljer var timmarna mellan 02, då vi kom hem, och någonstans runt 08 på morgonen de värsta jag någonsin upplevt. Helt ensam utan smärtlindring, information eller en lugnande hand kröp jag omkring och råmade av smärta. Den totala paniken och okunskapen gjorde dessutom att jag jobbade mot det naturliga förloppet med all kraft jag kunde uppbringa. När jag väckte M och vrålade att vi måste åka in NU, att de fick skicka en ambulans hade jag inte sovit på 36 timmar och var helt utmattad. M ställde mig i duschen och ringde tillbaka till SÖS och förklarade situationen. Då vi inte var inskrivna hade de inte reserverat någon plats (alltså ingen notis om att vi kunde komma tillbaka då vi blivit hemskickade). Det var fullt i hela Stockholm och vi blev hänvisade till Södertälje. På den tiden bodde vi på Söder i Stockholm och som många andra innerstadsbor saknade vi bil. M bad dem skicka en ambulans men vi fick rådet att ta tåget, TÅGET! När han kom och berättade det började jag storgråta och förklarade att det var fullkomligt omöjligt, trodde att jag skulle föda bara jag tog några steg. Dessutom hade jag fått krystvärkar även om jag inte förstod det själv då. Min fina svägerska var där på några minuter och körde oss till Södertälje där man konstaterade att jag var helt öppen. Jag hade i min ensamhet och oerfarenhet gått igenom ett helt öppningsarbete och var redo att föda.

Vad som hade hänt om jag försökt ta mig till ett tåg och susa mot Södertälje vill jag inte ens tänka på men vad som är mest skrämmande med det här är att ingenting har hänt mer än att 11 år har gått. Det är djupt beklagligt för alla blivande föräldrar men också för alla som väljer att varje dag åka till jobbet och veta att de inte kommer att räcka till. Alla de som får telefonsamtal från arbetsgivaren på sina lediga dagar för att kallas in. Att aldrig helt kunna slappna av och känna lugn utan ständigt gå med hög puls och ge varje patient den uppmärksamhet de förtjänar utan att själv visa den inre stressen som pågår av för hög arbetsbelastning är varken hälsosamt eller patientsäkert.

Sitter här och funderar på vad jag vill ge för råd till de som skall föda och alla fantastiska barnmorskor mm och jag kan inte komma på något annat än;

– Belys problematiken!

– Få fler att prata om det.

– Säg ifrån.

– Skriv!

– Vägra acceptera.

Det hopplösa är att jag sett så många texter, uppror, tv-intervjuer mm under de här 11 åren och trots det läggs fler avdelningar ner och man får istället utbildning om hur man skall gå tillväga om man råkar föda i bilen.

För en jämlik vård!

Kram!

 

 

Annons

Äntligen Vaiana

Hej på er!

Precis som det låter kom vi äntligen iväg på Vaiana igår. Tjejerna har velat se den i evigheter men vi har alltid haft fullt upp på helgerna. Nu när de inte längre är sprängfyllda av balett, simning och rugby hittade vi lite tid och susade iväg till MOS för lite härligt biomys med la familia!

Filmen var sådär superhärlig och upplyftande som Disney brukar vara och dessutom saknade den en lovestory vilket jag tyckte var väldigt uppfriskande, inget trån bara ett härligt samarbete hör att nå sina mål, stort love på det! Efteråt blev det ett litet besök i Disney Store och alla de små finingarna kom hem med varsitt gosedjur. Vi är numera berikade med Pongo, Lady och Nemo( som om de inte hade tillräckligt med gosedjur…).

Jag är inte en stor vän av gallerior men den här är faktiskt lite mäktig med alla sina våningar…

Hoppas att ni njuter av den härliga ledigheten nu så hörs vi snart igen!

Kram

Annons

sjukstuga och en stolt maja gräddnos

Ja, precis som det låter har jag hängt med ett litet sjukt barn idag. Lovisa hade hög feber och hosta. Ni vet, sådär jättesjuk så de bara vill ligga i famnen hela tiden trots att de fyllt 8 år och normalt känner sig jättestora. Tyckte så synd om henne, det här var en dag med vernissage på skolan och en syster som skulle uppträda som Maja Gräddnos i pjäsen om Pelle Svanslös. Efter diskussion med hennes lärare gav vi henne lite Alvedon och körde till skolan lagom till uppträdandet skulle gå av stapeln så att hon fick se sin syster. Sedan skuttade vi in i bilen igen och rullade hem.

Filippa var en alldeles ljuvlig liten fröken Gräddnos och alla barnen hade övat sina repliker så fint och levererade en alldeles fantastisk upplevelse, det är ju så man blir alldeles tokig av kärlek när man ser deras stolta och glada blickar.

Nu skall vi gosa lite och sedan blir det dags för mig att dela era fina collage på Instagram!

Ha en riktigt fin kväll!

Kram

Annons