Arkiv

v 37 depp depp

Det är väl såhär det kan vara ibland i slutet av graviditeten. Jag har mått så bra i de förra att jag liksom inte upplevt det här med att man bara vill att det skall ta slut och längtar efter att bebisen skall komma ut. Men usch vad jag känner mig låg just nu. Var hos barnmorskan igår och allt kändes typ som om det var åt pipan… Hb var lågt (102) och eftersom jag förlorade ganska mycket blod under Vilhelms förlossning så var inte det så bra. Nu tog de venösa prover för att säkerställa resultatet och sedan blir det eventuellt fråga om någon form av järninjektioner. Någon med erfarenhet av det?

Hjärtljuden låg lite lågt men svarade när man petade på den lilla där inne så det var tydligen ok. Den har inte vänt/fixerat sig så nu är vi inbokade för vändningsförsök. Tydligen skall man vara fastande då det i värsta fall kan leda till att moderkakan lossnar, inte vanligt men risken finns. Någon som varit med om det här tro och kan dela med sig av sina erfarenheter? Ja men ni hör, inget piggt och peppande möte precis. Som en bonus har jag världens huvudvärk och skall in på möte i stan om någon timma, i och för sig ett roligt sådant men orken är noll!

Känns som om jag vill lägga mig ner och sova tills det är dags för den här lilla krabaten att komma ut. På måndag skall vi till specialistmödravården för en förlossningsplan/eventuell igångsättning i och med min PUPPP. Jag hoppas att jag kan få dem att gå med på en induktion i samband med vändningsförsöket några dagar senare. Vill absolut inte föda med barnet i säte. Min BM förklarade att det kan gå finfint, att man kollar av storleken på bäckenet och ser om det är möjligt med en vaginal förlossning trots allt men jag vill inte. Det handlar inte om att jag är extra rädd för att skada min egen kropp utan för att det alltid finns en risk för att huvudet fastnar när man föder med barnet i säte. Alltså, jag är övertygad om att några av er säkert har gjort det utan några som helst komplikationer men jag kan bara inte. Jag skulle inte klara av ett helt förlossningsarbete med en överhängande oro för själva slutfasen.

Ja ni hör, ingen pigg läsning det här direkt men jag hoppas verkligen att jag snart är tillbaka med en annan attityd. Behöver känna mig lite bättre till mods och det snart!

Hjälp på traven? En green smoothie à la min fina vän och grymma dietist Anna Ottosson!

Green Smoothie

70 g bladspenat

1 avokado

1 pressad lime

3 cm skalad ingefära

1 banan

1 näve fryst mango

1 skvätt apelsinjuice (jag använder brämhults)

vatten efter önskad konsistes

Det är bara att slänga alltihop i mixern och köra tills smoothien är slät. Hoppas ni gillar den lika mycket som jag gör 🙂 Det här är egentligen till 2 personer men jag slukar lätt en sådan här alldeles för mig själv. Fast det är klart, nu är jag ju två 😉

Annons

året som gått…

Hej på er finingar!

Det här med att göra någon form av summering av ett helt år känns verkligen lite märkligt. Livet bjuder ju på både upp- och nedgångar, stunder av ren glädje och de som skuggas av sorg och oro. Men på något vis vill jag bara ta det goda med mig. Den fina graviditeten som kom till oss i maj, kanske världens bästa överraskning. Kommer så väl ihåg den där dagen då solen strålade och M och jag målade och fixade i vår kommande sommarbutik. Vi höll redan på med en dröm, vi fixade iordning den där fina butiken och så mitt i allt målande plussade jag. Nu är vi snart framme vid mållinjen, 2018 kommer komma med ytterligare en fin liten familjemedlem 🙂 Vi har så mycket att se fram emot och glädjas över att jag knappt kan tro att det är sant.

Barnen har haft ett fantastiskt år fyllt av massa kul äventyr, mycket skidåkning här i Sälen och härligt sommarhäng på Västkusten. Sedan har det väl också kommit en hel del frågor om livet, varför människor väljer att skada eller döda? Tror inte någon gått opåverkad av det terrorhot vi lever med, av den enorma tragedi som drabbade Stockholm för knappt ett år sedan. Mina barn fick det väldigt nära då min förra kollegas dotter var ett av offren den eftermiddagen. Barn har ju generellt en hel del frågor kring liv och död och dessa har legat lite närmre ytan i år. Jag hoppas dock på att det goda kommer vinna och att de växer upp med att se det vackra i människor. 

I huset har det hänt massor och mer är på G! Den största förändringen är all färg jag tagit in både vad gäller väggfärg men också möbler och textilier. Känns så otroligt kul att våga ta ut svängarna lite och vårt senaste projekt med de nya sofföverdragen från Bemz kändes bara så mmmm majjigt! Skall absolut berätta mer om det en annan gång. Färgen i sovrummet var också en sån där wow-upplevelse. Jag trodde absolut att det skulle bli fint men känslan som infann sig så fort färgen kom upp är nästan obeskrivlig, det blev så ombonat och skönt att vara där uppe. Det var redan ett favoritrum men nu toppar det verkligen allt.

I början av förra året var vårt hem med i tidningen Lantliv. Reportaget däremot gjordes 2016 när vi precis var klara med utbyggnaden. Det är verkligen en resa i tiden att titta tillbaka på hur allt såg ut då… så ljust och faktiskt väldigt lantligt även om det nog aldrig var målet. Kommer ihåg att vi redan då beställt matstolarna från Gubi men att de inte kommit ännu, det stod istället 12 pinnstolar av olika slag runt det där matbordet och bidrog till den där lantliga känslan. Det var också fint men jag hade en annan vision, jag ville komma åt blandningen av sekelskifte och det moderna.

Nu i december avslutar vi med att vara med i Sköna hem och jag måste säga samma sak, så mycket har hänt och så mycket förändras hela tiden. Har man det här intresset så blir man nog aldrig klar, det går alltid att starta ett nytt projekt… Riva en vägg, måla lite, bygga till… You name it 😉 Men det har absolut varit ett riktigt kul inredningsår 2017!

Nu ser jag verkligen fram emot 2018 och hoppas på mängder av glädje, kärlek, färg, form och spännande nya inredningsdetaljer… För att inte tala om alla vår/sommarkollektioner som snart landar i min butik Decided! Det kommer bli magiskt, jag lovar!

Önskar er ett fantastiskt fint 2018 och största tacket för all den kärlek ni sprider med era underbara kommentarer både här och på Instagram! Ni är fullkomligt fantastiska 🙂

Annons

PUPP

 Hej bästa ni!

Japp, igår var jag hos hudläkaren för att få hjälp med min enorma klåda. Alltså det går verkligen inte att beskriva hur fasansfull den är. Min mage ser ut som om den hade vattkoppor och det kliar något helt vansinnigt. Well, det blev i alla fall ett besök hos Kungsholmens hudklinik för bedömning. Väl där träffade jag en herrans massa läkare och studenter som alla ville ta sig en titt på denna prickiga mage 😉

Resultatet? Med största sannolikhet har jag PUPP, Pruritiska urtikariella papler, som är något som drabbar 1/300 gravida…

Tillståndet uppstår under tredje trimestern. Det ger intensiv klåda med utbrott av nässelutslagsliknande förändringar och prickar (papler) med eller utan röda hudområden. Utslaget uppträder först på buken, ofta samtidigt med bristningar, och ibland drabbas även armar och ben. Ansiktet drabbas vanligtvis inte.

Där ser man! Nu har ju inte jag några bristningar (brukar aldrig få) och dessutom började det redan runt v  18 men det trodde fortfarande att det var detta det handlade om. Läkaren sa att det inte var en vidare kul diagnos att ge då det tyvärr inte kommer försvinna förrän efter mini tittat ut men att det i alla fall är ofarligt för både den och mig. Ofarligt, ja, men jag kommer förlora förståndet om det skall hålla på såhär i två månader till! Huh… Skall i alla fall tillbaka snart igen för biopsi (ett litet hudprov) så att de kan få diagnosen bekräftad.

Så, nu till dilemmat, eller det är det väl egentligen inte men jag tycker inte om tanken på för hård medicinering när jag är gravid. Hittills har jag ätit Tavegyl och smort med en mild kortisonkräm utan vidare resultat. Nu har jag fått en starkare kortisonkräm, mer Tavegyl och dessutom antibiotika då magen/ryggen är full av sår som kan bli infekterade. Jag brukar känna en enorm trygghet i vad läkare ordinerar och sväljer utan att ifrågasätta nämnvärt, det är ju trots allt de som sitter inne med kunskapen men usch vad det känns trist när det inte längre handlar om enbart min kropp. Samtidigt är det ju inte bra att utsätta kroppen för all den stress det innebär att ständigt känns sig på bristningsgränsen eller för bakteriella infektioner för den delen.

Har någon av er erfarenhet av denna åkomma? Vad hände? Hur fick ni lindring? Blev det bättre efter förlossningen?

Ja, ni hör jag har hundra frågor men det är ju bara för att jag känner mig lätt desperat.

Nu väntar eftermiddagsfix följt av nattarbete (likadant varje år) då det är dags att slå in årets paketkalender. Planen var att fixa det dagtid men det blev VAB istället, mellantjej med ont i magen…

Ha en fin kväll bästa ni!

Annons

V 31 – mini och jag

Åh wow säger jag bara… Vilken tur att jag kom iväg igår! Så mycket fina människor som alla kämpar för ett och samma mål, mer nätkärlek 🙂 En helt underbar och så inspirerande kväll helt enkelt!

Om jag känner av det idag? Oh, yes… Den här mammakroppen är helt galet trött men det kan ha lite att göra med att jag knappt sov inatt, vaknade av att jag klöste mig själv så fort täcket kom åt magen. Det är såå jobbigt, trodde aldrig att klåda kunde kännas så här. Jag vet att jag klagar och det är verkligen inte så jag vill att det skall vara här inne men det har tagit över hela min tillvaro. Det skall bli så otroligt skönt att få träffa en specialist som förhoppningsvis kan hjälpa mig. Läkaren på MVC misstänker att det trots allt handlar om PUPP, de trodde ju inte det först men vi får se. 

I övrigt mår vi riktigt fint bebisen och jag 🙂 Mini dansar runt på kvällarna och jag är lika fascinerad varenda gång. Det börjar bli så verkligt, jag kan liksom se hur mysigt det kommer bli och har t.o.m börjat köpa hem lite fina små babygrejer… Kärlek! Hur gör ni? Väntar ni till efter förlossningen eller är allt fixat och klart när ni kommer hem från BB? Jag som trodde att jag skulle vara lite cool och vänta med en hel del har plötsligt hamnat i en riktig boa-fas!

Jag är inte ensam dock, barnen längtar och pratar så mycket om sitt lilla syskon!

Vad gäller mat och cravings måste jag säga att denna graviditet varit ganska lugn bortsett från den där kiwiperioden. Jag längtar precis som alla andra efter glögg och lussebullar men inget annat speciellt just nu. Vad gäller det där med mat, vikt och graviditet så är jag lite kluven. Tycker efter tre graviditeter att det där brukar reglera sig själv, både viktuppgången under graviditeten och viktnedgången efteråt. Däremot tycker jag alltid att det är så sjukt märkligt med de där rekommendationerna om vad man behöver i form av extra matintag under graviditeten. De första tre månaderna står det att det räcker med en extra frukt om dagen… En frukt! För mig är det just de första månaderna som jag är som allra hungrigast, som jag känner att jag behöver riktigt mycket mat, inte frukt. Alltså visst, frukt är gott och bra men de där månaderna i början så skriker min kropp efter husmanskost 🙂 Jag har gått upp lite olika under graviditeterna, mellan 11-17 kg och efter varje graviditet så försvinner den där extravikten under amningsperioden. Ibland t.o.m lite till så tror verkligen att det är bra om man kan lyssna till sin kropp och inte vara för hård mot sig själv, man skall ju orka med alla sömnlösa nätter och långa amningsperioder.

Ja ja, det är helt klart ett känsligt ämne men jag försöker att inte stirra mig blind på vad en våg säger utan lyssna till hur jag mår…

Nu skall jag packa era fina ordrar från shoppen, hänga här i butiken en stund till och sedan ta mig hem till lite fredagsmys med la familia… Så härligt!

Kram på er!

Annons

V 30 – the final countdown

Wow, tänk att vi är här nu, i v 30. Det är något magiskt med den där veckan, sluttampen är liksom här. Man vet aldrig när bebisen bestämmer sig för att dyka upp men på något vis är det först dessa veckor som man börjar fixa inför att det skall flytta in en ny liten filur i huset. Initialt kommer mini inte ha något eget rum utan mer en hörna i vårt sovrum (det är ju ganska stort). Sedan blir det troligtvis ännu en liten modifiering av huset framåt sommaren och då kommer Vilhelm flytta upp bredvid flickornas rum medan mini tar över hans gamla… eller, det är i alla fall så tankarna går just nu.

Så hur mår vi då? Jag skulle vilja säga att allt är toppen och så är det nästan. Jag känner mig stark, inte orimligt tung i kroppen ännu och kan fortfarande knata på i ett ganska högt tempo. Mini far runt som en liten tok i magen och att kika på hur den krumbuktar där inne på kvällarna är ju bara så underbart fantastiskt.

Tyvärr överskuggas det en smula av den där klådan som bara blir värre och värre… Mina lever/gallvärden var superbra så det är inte Hepatos vilket såklart känns bra men oj oj oj vad det kliar! Hela överkroppen är fylld av kliande små skorpor och mina kläder är fulla av små vidriga blodfläckar varje kväll. Ber om ursäkt för så obehaglig information men tänkte bara att någon av er kanske har varit med om något liknande och har något tips..? Jag har träffat läkaren på Mvc som gav mig Tavegyl och en mild hydrokortisonsalva men det hjälper inte så mycket, blir däremot ganska dåsig av tabletterna så vill helst spara dem till natten men ibland är det outhärdligt och då tar jag dem på dagen också. Well, nog gnällt om det men är det någon av er med erfarenhet som fått bra hjälp så får ni hemskt gärna dela med er.

Till något betydligt mysigare… I torsdag var vi på det där ultraljudet som vi skulle göra för att se om det eventuellt fanns något förlossningshinder kvar efter sommarens alla små komplikationer som i sin tur kunde leda till ett planerat snitt. Allt såg toppen ut, inte ett spår kvar av varken tvilling eller blödning så nu planerar vi för en fjärde vaginal förlossning även om man aldrig vet hur det kommer att sluta.

Vi har ju valt att inte ta reda på minis kön så det blev lite lurigt där på ultraljudet. Det går ju verkligen inte att låta bli att titta på den där skärmen med det lilla pickande hjärtat och den söta lilla näsan, helt omöjligt att låta bli faktiskt så vi har våra aningar men vet ju såklart inget säkert 😉 Däremot fick vi vara med om något riktigt magiskt som också kändes som om vi tjuvkikade rakt in i framtiden… Helt plötsligt utan förvarning så gjorde läkaren en 3D-bild av ansiktet. Jag brukar inte vara så blödig vid ultraljud, mest fascinerad, men där och då började tårarna trilla… Det var ju som att kika rätt in i magen. Ni är säkert många här som varit med om det men när vi fick våra tidigare barn så var det inte en option. Kanske med Vilhelm men det var aldrig någon som nämnde det för oss så det här var vår första 3D-bild inifrån magen. Jag kan verkligen inte sluta stirra på den där bilden, känner mig fullkomligt trollbunden! Kärlek…

Nu skall vi snart svänga ihop lite söndagsmiddag här hemma. Eftersom alla är helt tokiga i saffran just nu får det bli en härlig fiskgryta.

Ha en riktigt mysig söndag nu!

Annons