Arkiv

RUL och myslunch

Japp, precis som det låter var det dags för vårt rutinultraljud idag. Det brukar ju vara lite smått nervöst inför den där undersökningen men just den här gången kändes det helt ok, vi har ju gjort såå många ultraljud den här gången att jag tänkte att de borde ha sett redan innan om något var helt åt pipan. Den lilla filuren krumbuktade sig och förde ett himla liv där inne i alla fall så alla små sparkar och buffar jag känt senaste veckan fick sin förklaring 😉

Allt såg bra ut även om kroppen inte tagit hand om den där blödningen ännu. Något ligger i alla fall som ett hinder precis ovanför livmodertappen och den här läkaren trodde att det var hematomet blandat med hinnsäcken från den lilla tvillingen som fanns från start. Nu får vi kika in på ytterligare ett UL i v 28 för att se om kroppen lyckats göra sig av med det hela annars kan det eventuellt bli aktuellt med kejsarsnitt. Väljer att inte riktigt tänka så långt ännu då det blir alldeles för mycket att hantera utan det får bli lite en dag i taget nu känner jag. Eller usch, jag vet inte… Ni som snittats, hur har det fungerat för er? Har ju bara fött vaginalt så det känns helt klart lite skrämmande.

Efter det lilla besöket passade M och jag på att äta en härlig lunch på Tranan innan det var dags att åka iväg på jobb. Tog en supersmarrig vegetarisk pasta med kantareller, broccolini och pecorino, helt galet gott!

Nu skall jag fixa lite fredagsmys till gänget, havskräftor och räkor står på menyn… Mums! Ha en alldeles underbar fredag nu så hörs vi snart igen.

Att bli en stor familj

 

Tänk hur annorlunda det känns att vara gravid den här gången jämfört med när vi väntade vår lilla Filippa. Då, helt ovetande om hur det var att bli förälder, ha en familj, ta ansvar för någon annan. Den totala fascinationen över vad som hände i kroppen. Jag var så lycklig och väldigt sällan orolig, varken över hur jag mådde eller hur jag skulle klara en förlossning. Var helt enkelt ung och orädd som man skall vara.

Nu, tre barn senare och med ett helt annat perspektiv på livet känns det helt annorlunda. Egentligen borde jag ju verkligen känna mig trygg vid det här laget men alla de där ljuvliga små barnen har också gjort mig mer orolig. Plötsligt känns allting så skört. Jag funderar mycket kring hur jag skall hinna med alla, vill ju verkligen inte att de skall känna att mamma och pappa inte räcker till. Samtidigt börjar de stora verkligen bli just stora och är överlyckliga över att få ännu ett syskon. Jag menar verkligen inte att de inte kommer att behöva mig men det är ett annat behov. Tid för samtal, mys och läxhjälp måste finnas där men det går att kombinera med en amningsstund tänker jag. Det fysiska behovet är ju inte så stort när de är 12 och 8 år som för Vilhelm som bara är 4 år. Där kommer vi få pussla lite mer med goset så att han inte på något vis känner sig bortglömd.

Mycket har känts ganska overkligt med den här graviditeten och det har inte varit lika lätt att ta den till mig efter våra tidigare missfall och det som hände i somras men nu har jag äntligen fått känna mer än bara lite fladder och då blir det genast mer verkligt. Mini där inne bökar omkring och berättar att den är med vad vi än hittar på. Det är verkligen häftigt att ännu en gång få uppleva allt det här. Igår när M kom hem från sin AW la han handen på min mage medan vi låg och småpratade och helt plötsligt stannade han mitt i en mening och utbrast;

Jag kände Kerstin…

Nu är ju det bara ett arbetsnamn då vi inte vet vad det är som gömmer sig där inne men magiskt var det i alla fall! Vissa saker förändras och mycket med den här graviditeten har varit annorlunda men den där lyckan och fascinationen över vad som händer i kroppen, den finns där lika starkt nu som då.

Ha en fin kväll nu!

Magen växer och veckorna rusar fram

Kommer ni ihåg den här fina moseskorgen som jag sålde på Tradera i våras? Helt galet så testade jag positivt samma dag som det började trilla in bud på den… Vad är oddsen? Well, då blir det massa nytt till den här lilla skutten istället.

Den här veckan har verkligen rusat fram. Födelsedagar gånger två, mängder med inköpsmöten, Formex och ett antal leveranser. När min barnmorska frågade hur mycket jag jobbade nu ville jag helst inte berätta för inte kan väl 16h/dag verka vettigt. Tur som bara den för hela familjen att det här är en fas som jag vet lugnar sig om bara någon vecka eller kanske två. Känner att jag skulle behöva hitta tid för att landa i den här graviditeten.

Någon form av liten sovplats här nere känns i alla fall nödvändig. Vi får se vad det blir…

Så vad hände just nu?

Allmänt
Känner mig helt ok just nu även om jag varit lite trött under en period. Det beror nog hoppas jag helt och hållet på att mina sköldkörtelvärden har legat åt pipan och nu har min medicinering korrigerats vilket jag hoppas skall ge resultat. Hade dessutom låga järnvärden så nu knapras det Niferex igen. Tänk vad härligt det är att följas av samma läkare som haft koll på mig under de tidigare graviditeterna, han är helt underbar och får mig alltid på så bra humör. Att barnen börjat skolan/förskolan igen känns faktiskt helt ok, det gör att vi alla kommer in i ett lagom tempo med alla rutiner igen.

Magen och kroppen
Ja, magen växer så det knakar. Känns sådär lagom liten men mysig på morgonen för att förvandlas till något enormt på kvällen. Precis där den skall vara enligt barnmorskan så det känns ju fint. Än så länge känner jag bara små pirr ibland och det trots att detta är vårt fjärde barn. Var lite nojig över det men då lugnade världens bästa barnmorska mig genom att lyssna på hjärtat som pickade på med 148 slag/minut. Annars känner jag mig ganska stark. Fick dra ner på promenadtakten mot slutet av Formexdagen men annars helt ok.

Cravings
Njuter av god mat, dille på laxqueneller, och försöker att äta varierat så att den där lilla rackaren där inne skall få det så bra som möjligt. Har under hela graviditeten knaprat majskakor så det är väl det enda som varit lite knasigt.

Ha nu en riktigt mysig kväll!

 

Varför så tyst?

Ja, det är nog många som undrat lite varför här varit så tyst. Det beror helt enkelt på att när ni är här så får ni mig med allt vad det innebär. Jag har väldigt svårt att undanhålla vad som händer i mitt liv och bara dela med mig av vissa delar och just nu har det hänt väldigt mycket. En del av mig har velat dela allt med er men den andra som skyddar och är sådär orolig har velat hålla allt väldigt nära. Hoppas att ni har förståelse…

Jag är så lycklig över att äntligen kunna berätta att vi väntar vårt fjärde barn. Det har varit en bumpy ride de här första veckorna med en hel del komplikationer men nu är vi i v 15 och jag känner att det hela sakta men säkert landar i mig och känns lite tryggare. Ni som följt mig ett tag vet att vi haft två missfall efter Vilhelm och jag måste säga att det påverkat mig mer än vad jag trodde. Jag har haft väldigt svårt för att glädjas åt graviditeten och när den tog lite oväntade vändningar var det tufft att tänka positivt.

Eftersom både Micke och jag passerade 40 förra året kändes det som en bra idé med fosterdiagnostik och dessutom hade det ju kommit ett riskfritt test sedan vi var gravida med Vilhelm, NIPT. Allt man behövde göra var ett ultraljud kombinerat med ett blodprov. Vi susade iväg till Göteborg för att utföra testet där och började med ett ultraljud. Där och då konstaterades att graviditeten hade startat som en tvillinggraviditet men att den ena tvillingen hade avstannat redan i v 7. Det i sin tur gjorde att vi inte kunde genomföra nipttestet då det fanns en risk att man skulle snappa upp något från den avstannade graviditeten. Plötsligt stod vi inför betydligt mer komplicerade val och ingrepp.

Efter mycket om och men bestämde vi oss för att göra ett moderkaksprov då det kunde utföras tidigare än ett fostervattenprov. Enligt den personal vi talade med var risken för missfall ungefär den samma vid båda testen, 0,5% vilket kändes relativt tryggt även om jag var väldigt tveksam den morgonen vi skulle genomföra testet. Kanske skriver jag mer om allt som hände vid ett senare tillfälle, kanske inte men summan av allt var att sticket orsakade en blödning i livmodern, ett hotande missfall och en inläggning på gyn.

Tiden som följt har varit fylld av oro men också en kamp för att få behålla det här lilla livet. Extremt mycket vila för en egenföretagare/trebarnsmor med sommarbutik, är evigt tacksam för min underbara familj som hjälpt mig med i princip allt! Världens bästa man och systerson som flyttade ner i butiken och hjälpte till att sälja barnkläder och resten av min stora familj som tog hand om mig och barnen.

Jag medicinerar fortfarande och enligt läkaren som utförde testet kan jag (relaterat till blödningen) betrakta det här som en vanlig graviditet först efter genomfört ultraljud runt v 18 men vi går på regelbundna ultraljud redan nu på det sjukhus där testet genomfördes och hittills har det sett bättre ut för varje gång.

Äntligen har jag börjat prata om graviditeten vilket gör att den känns mer och mer verklig för var dag som går. Nu hoppas jag kunna vända 15 veckor av turbulens till en alldeles fantastisk graviditet. Håll tummarna med mig nu så hejarr vi på mini i den här kampen!

Kram

att föda under sommaren

Tänk att det är likadant varje år, inför varje semesterplanering på förlossningsavdelningarna runtom i Sverige. Samma omöjliga ekvation, samma stress för de som redan har en krävande arbetssituation, samma oro hos alla blivande färäldrar. Ingenting händer och det verkar inte spela någon roll vem som styr i de olika länen.

Imorse postade Jessica Almenäs ett inlägg från Förlossningspodden som visade hur det sett ut på de olika förlossningsavdelningarna i Stockholm och de närliggande länen den 14/7. Alla avdelningar i Stockholm var fulla, likaså Uppsala, Södertälje och Nyköping. Västerås hade två platser och Eskilstuna en. Som en liten bonus vet jag att även Örebro var fullt.

Jessica skrev att hon inte längre ville föda och hon har min fulla förståelse. Oron att bli skickad i ambulans till ett annat län mitt under förlossningsarbetet känns, som hon skriver, helt ORIMLIGT.

Det här är dock ingen ny situation. att politikerna inte prioriterar kvinnovård utan lägger ner flera förlossningsavdelningar trots att befolkningen ökar.

När vi för drygt 11 år sedan skulle föda vår underbara Filippa var det fullt i hela Stockholm. Vi hade varit inne på natten men blivit hemskickade, jag var bara 2,5 cm öppen men hade haft täta och regelbundna värkar i mer än ett dygn. Barnmorskan som skickade hem oss gjorde det med orden;

-Det kan sätta igång imorgon eller om en vecka.

Då jag var förstföderska och inte hade någonting att jämföra med tog jag henne helt enkelt på orden även om jag nog förstod att det där med en vecka inte kunde stämma.

Så fort vi kom hem bad jag M att lägga sig eftersom det här uppenbarligen inte var på riktigt utan något mycket värre var att vänta och då, när det väl startade på riktigt, ville jag att han skulle vara pigg och kunna stötta mig. Utan att gå in på några detaljer var timmarna mellan 02, då vi kom hem, och någonstans runt 08 på morgonen de värsta jag någonsin upplevt. Helt ensam utan smärtlindring, information eller en lugnande hand kröp jag omkring och råmade av smärta. Den totala paniken och okunskapen gjorde dessutom att jag jobbade mot det naturliga förloppet med all kraft jag kunde uppbringa. När jag väckte M och vrålade att vi måste åka in NU, att de fick skicka en ambulans hade jag inte sovit på 36 timmar och var helt utmattad. M ställde mig i duschen och ringde tillbaka till SÖS och förklarade situationen. Då vi inte var inskrivna hade de inte reserverat någon plats (alltså ingen notis om att vi kunde komma tillbaka då vi blivit hemskickade). Det var fullt i hela Stockholm och vi blev hänvisade till Södertälje. På den tiden bodde vi på Söder i Stockholm och som många andra innerstadsbor saknade vi bil. M bad dem skicka en ambulans men vi fick rådet att ta tåget, TÅGET! När han kom och berättade det började jag storgråta och förklarade att det var fullkomligt omöjligt, trodde att jag skulle föda bara jag tog några steg. Dessutom hade jag fått krystvärkar även om jag inte förstod det själv då. Min fina svägerska var där på några minuter och körde oss till Södertälje där man konstaterade att jag var helt öppen. Jag hade i min ensamhet och oerfarenhet gått igenom ett helt öppningsarbete och var redo att föda.

Vad som hade hänt om jag försökt ta mig till ett tåg och susa mot Södertälje vill jag inte ens tänka på men vad som är mest skrämmande med det här är att ingenting har hänt mer än att 11 år har gått. Det är djupt beklagligt för alla blivande föräldrar men också för alla som väljer att varje dag åka till jobbet och veta att de inte kommer att räcka till. Alla de som får telefonsamtal från arbetsgivaren på sina lediga dagar för att kallas in. Att aldrig helt kunna slappna av och känna lugn utan ständigt gå med hög puls och ge varje patient den uppmärksamhet de förtjänar utan att själv visa den inre stressen som pågår av för hög arbetsbelastning är varken hälsosamt eller patientsäkert.

Sitter här och funderar på vad jag vill ge för råd till de som skall föda och alla fantastiska barnmorskor mm och jag kan inte komma på något annat än;

– Belys problematiken!

– Få fler att prata om det.

– Säg ifrån.

– Skriv!

– Vägra acceptera.

Det hopplösa är att jag sett så många texter, uppror, tv-intervjuer mm under de här 11 åren och trots det läggs fler avdelningar ner och man får istället utbildning om hur man skall gå tillväga om man råkar föda i bilen.

För en jämlik vård!

Kram!