Arkiv

Släppa kontrollen

De behöver få träffa sina vänner och få ta del av skolan som de är vana att göra.

Femtio dagar av karantän. Femtio dagar för att skydda mig. Femtio dagar ifrån våra vänner och familj men framförallt femtio dagar för barnen utan att få gå till skolan. Vi har verkligen gjort allt vi kan för att barnen inte skall halka efter i skolarbetet men det räcker inte, vi ser ju ingen ljusning. Myndigheterna pratar inte om veckor eller ens månader längre utan snarare år. I flera år kan barnen inte sitta här hemma, det går inte. Jag kan välja att fortsätta isolera mig och göra allt jag kan för att inte drabbas av det här vidriga viruset men barnen måste få komma ut. De måste får träffa sina lärare och klasskamrater, så är det bara.

För er som inte vet varför jag är hemma kan ni läsa mer om det här, orkar verkligen inte förklara en gång till… Jag vet inte riktigt varför jag skriver mer än att det brukar hjälpa när jag får det ur mig, när jag inte är ensam med mina tankar och när jag slipper dölja något här. Jag är ju privat både på bloggen och Instagram, skulle kännas väldigt märkligt att bara dela med mig av en del av mig här, vad skulle då vara poängen? Eller det kanske visst skulle finnas en poäng men nej, ni får hela paketet, uppgång, motgång, glädje och sorg, kreativa galenskaper, färgeufori och matlagning… Smyger t.o.m in lite hudvård och trädgårdsskötsel (försök till) när andan faller på ;-).

Jag har grävt och tryckt ner händerna i jorden hela helgen i något fåfängt försök att lugna min helt uppskruvade hjärna.
Min söta lilla hjälpreda.

Jaja, nu är det alltså oro som gäller. Det känns så otroligt svårt att släppa den här kontrollen, att inte längre kunna skydda mig mot det virus som min läkare bedömt kan vara väldigt farligt för mig. Vi bestämde oss i torsdags och sedan dess har känslorna liksom vibrerat på huden, jag är ett nervvrak och bara tanken på morgondagen får hela kroppen att hamna i total stress. Samtidigt är jag glad för barnens skull, de behöver det här, de kommer få det toppen! Lyckan över att de äntligen skall få träffa sina vänner går liksom att ta på :-).

Så, nu vet ni… Om jag låter sönderstressad eller bara bryter ihop så finns det en förklaring. Tack för att ni finns!

Annons

Lite tankar

Just nu känner jag ett stort behov av att vara nära naturen.

Ja, precis som det låter… Lite tankar. För några dagar sedan läste min man en text om en stad i Indien som under en period blev utan vatten. Man löste det temporärt genom vattentankar mm och stadens invånare fick under en period hämta vatten samt begränsa sitt användande. Det var en kris men som alla kriser fick den ett slut även om vattenbrist är ett ständigt hot i flera delar av världen. I artikeln intervjuades en kvinna som tog upp något väldigt viktigt. Hon upplevde att vattenbristen i sig var svår men hur hon ser på sina grannar såhär i efterhand är det som är värst. Vad vi gör och hur vi beter oss under kristider är det vi tar med oss. Att vara öppen för att alla reagerar olika är så viktigt. Att visa acceptans men också försöka att ta ansvar så att krisen, oavsett orsak, inte växer sig större än vad den var initialt.

Här är det så otroligt viktigt att inte döma. I fem år drev jag min blogg och mitt instagram utan hat, det kom först när Covid-19 kom. Låt det sjunka in för det är ganska intressant. I kris skriker vi ibland högt och utan att se hela bilden eller individen.

Alla handlar olika, alla hanterar kriser olika men det är hur vi beter oss i krisen som formar hur omgivningen och vi själva ser på oss när vi tagit oss igenom den.

Jag har anledning att vara isolerad, så har min familj. Det var tydliga besked från min läkare efter mina värden på inflammation i utandningsluften var på tok för höga trots full medicinering. Det i kombination med hur min kropp reagerat på tidigare övre luftvägsinfektion. Ni som vill kan läsa mer om varför här… Trots det hör jag dagligen hur folk tycker att jag nojar, att jag förstorar Corona, att det enbart är som en förkylning för de allra flesta. Den illusionen kan vi nu en gång för alla radera. I måndags höll WHO en presskonferens där de meddelade att Coronaviruset är 10 gånger så dödligt jämfört med viruset som orsakade svininfluensan.

Jag måste kämpa varje dag med mina tankar när jag skall bemöta dessa påståenden kring att jag förstorar allvaret eller när jag ser vänner leva som om inget hänt. Jag vill inte döma, jag vill inte tänka på dem på ett annat sätt när det här är över. Jag vill behålla de fina relationer jag har men ibland är det svårt. Men i allt försöker jag tänka, var mot andra som du vill att de skall vara mot dig. Det är väldigt enkelt när man läser det men kan ibland vara svårt när man hamnar i pressade situationer. Men någonstans vill jag att det ligger där i bakhuvudet och påminner mig om att inte reagera med reptilhjärnan utan istället förklara på ett vänligt sätt varför jag väljer att leva som jag gör.

Aldrig har jag sett så många pekpinnar hit och dit som jag gör nu. Yrkesgrupper som uttalar sig om andra yrkesgrupper på ett nedvärderande sätt. Rubriker som enbart syftar till att skrämma eller kränka. Självutnämnda experter som säger sig veta rätt. Vi vet inte rätt, ingen vet rätt i det här, det är nytt för oss alla men hur vi beter oss mot varandra borde inte vara nytt.

Respekt, ödmjukhet och förståelse för att vi alla reagerar olika. Hoppas att ni kan ta det med er idag och sprida det vidare. Jag längtar också efter att det här skall ta slut men då vill jag kunna njuta av min omgivning på samma sätt som jag gjorde innan utan att känna besvikelse och sorg. Jag vill inte heller att de skall ha förändrat sitt sätt att se på mig… Acceptans… Massa kramar till er!

Annons

Påsk i stan

En av de vackraste platserna på jorden.

Hej på er! Hoppas att ni har det fint och att ni så smått börjar få lite vårfeeling. Här kör vi på som tidigare med skoltimmar, bakning, målning, renovering och lite turer till skogen, vår nya vardag. Jag har gått från att följa varenda uppdatering kring Corona till att enbart se på presskonferenserna arrangerade av folkhälsomyndigheten eller regeringen. Med anledning av det kommer jag nu skriva lite om hur vi tänker kring det stundande påskfirandet.

Ni som känner mig vet att vi spenderar varendaste vinterlov i vår älskade lilla stuga i Sälen. Det finns få platser på jorden som ger mig ett sånt lugn i själen som den stugan, farmors stuga som våra barn kallar den. Vi ärvde den av Mikaels mamma som köpte tomten i slutet av 60-talet. Mikaels morfar byggde sedan stugan där vi nu njuter av lugna skidveckor.

Vi är en av de familjer som man sagt faktiskt skulle kunna åka till sin stuga. Vi har varit i karantän sedan sportlovet, vi har en egen stuga och skulle kunna åka dit med en bil fylld med mat. Kommer vi göra det? Absolut inte! Det här är ett gemensamt ansvar. Börjar jag rättfärdiga min resa så kommer fler göra likadant. Även om planen är att enbart sitta i stugan kanske vi skulle stöta på någon granne, ta ett snabbt besök till matbutiken eller apoteket och plötsligt finns risken att vi insjuknar och belastar vården lokalt samt riskerar att sprida den smitta vidare som just nu har sin kärna här i Stockholm.

Många kanske tycker att det är lätt för oss att fatta det beslutet, vi har inte hyrt en stuga för massa pengar och det är sant. Vi har däremot säsongskort som vi inte kommer använda denna vecka. På sätt och vis är jag glad att vi har dem, då har Skistar redan fått en del av de pengar vi skulle spenderat om vi kommit. Det är ju trots allt såhär, jag vill ha Skistar kvar. Jag vill kunna återvända till stugan nästa år och ta liften upp på fjället som vi alltid har gjort. Jag vill ta en lunch på Högis eller Fompes, en våffla på Gammelgården och en Glüwein på Lyktan. Efter en dag i backarna vill jag stanna till på Mindful Living och köpa med mig chokladklubbor till barnen och jag vill kunna pipa in hos Form och funktion i Sälen och köpa piff till stugan. Alla de där butikerna/restaurangerna kommer få svårt att klara sig när vi turister inte kommer men de hade oss under jul/nyår och sportlovet. Låt oss hålla tummarna för att de klarar sig utan vår konsumtion i Påsk för vi bör verkligen inte åka dit.

Min pappa och Lilian under sportlovet för bara några veckor sedan, som jag saknar mina föräldrar…

Jag vet att jag inte kan bestämma över hur ni andra skall göra men jag hoppas verkligen att jag kan inspirera till en och annan avbokad resa. Det kommer ett nytt påsklov, en ny sportlovsvecka och mängder av andra tillfällen då vi kan njuta av Sälen, Åre, Västkusten, Öland eller Gotland men just nu bör vi alla stanna där vi bor permanent. Så räddar vi liv! Låter man det sjunka in borde det bli ett relativt enkelt beslut…

Annons

TWAR, astma och Coronavirus

Hej på er!

Ni är såå många som de senaste dagarna undrat över vår home schooling och familjens egenvalda karantän. Jag tänkte förklara lite varför den känns helt nödvändig för oss. Självklart gör vi det här av en anledning. Hade vi varit på topp hälsomässigt hade nog oron varit betydligt mindre än vad den är nu.

Såhär ligger det till… Under hösten 2014, när jag var föräldraledig med Vilhelm, fick jag en mängd konstiga symtom. Jag har i efterhand kunnat räkna ut att jag blev förkyld samtidigt som ett av barnen, men det var inget jag tänkte på då, de är ju förkylda 24/7 liksom. Men som sagt, massa märkliga symtom kom smygandes. Jag hade en klump i halsen som inte försvann och jag blev otroligt hes. Initialt gick jag hos en logoped för att bli av med hesheten. Den försvann inte men jag hade relativt svårt att utföra hennes övningar då jag blev andfådd hela tiden, märkligt andfådd utan ansträngning. Helt plötsligt efter några månader kunde jag inte längre gäspa. Det är kanske inte hela världen men orsaken var betydligt värre, man försöker nämligen gäspa när man har svårt att syresätta sig.

Vid ett besök på vårdcentralen med Lovisa frågade läkaren hur jag mådde. Jag förklarade lite snabbt vad jag upplevt under hösten och vad som blivit värre de senaste dagarna. Han kopplade upp mig mot en pulsmätare och lät mig gå upp för en trappa. Vid första trappavsatsen låg min puls på 135 och jag var väldigt andfådd. Jag skickades till röntgen akut men man såg ingenting avvikande. Läkaren bad mig återkomma dagen därpå och när jag satt i väntrummet tog luften helt enkelt slut. Jag blev snabbt behandlad i akutrummet och skickad med ambulans till Danderyds sjukhus. Tre oberoende läkare gjorde bedömningen att jag hade lungemboli och man började behandla mig med blodförtunnande och la in mig på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning, snäppet under intensiven). Efter ett antal undersökningar där man bland annat såg att jag inte hade några proppar skrevs jag ut med diagnosen utbrändhet. Det var aldrig ett alternativ för mig, inte för att jag inte tror på den där väggen utan för att jag känt symtomen så länge och inte var det minsta under press eller stress.

Samma dag som jag blev inlagd på MAVA

Jag hade tur på VC som hade en läkare som var helt på min linje och hon började där och då skicka remiss till olika instanser. Mellan jul och nyår var det dags igen, jag fick andnöd i hemmet och kördes med ambulans till Danderyd där jag blev inlagd på infektion i en vecka. Minns så väl hur barnen kom på besök och jag skulle läsa en saga för dem som de fått i julklapp men orkade inte… Det var så fruktansvärt att inte kunna läsa för mina barn, jag var helt slut och trodde att jag skulle dö.

En otroligt suddig bild men den enda jag har inifrån infektionskliniken… Mina barn som sjunger En elefant balanserade…

Efter en vecka skrevs jag ut med oklar orsak till varför jag var så dålig, troligtvis utbrändhet. Jag gick med på att träffa en psykolog bara för att visa att jag var öppen för allt. Psykologen uteslöt alla former av psykisk ohälsa och meddelade sjukhuset. Någon gång i den där vevan skickades jag till lungmottagningen på DS där de upptäckte att min astma inte var säsongsbunden utan behövde behandlas året om. Astmabehandlingen hjälpte något men jag var inte bra och blev fortsatt sjukskriven.

För att ni skall orka läsa snabbar jag upp lite här… Under totalt ett och ett halvt år gjordes en mängd undersökningar och ett av alla prover som togs hamnade mellan stolarna. När jag själv frågade om hur just de värdena såg ut såg läkaren aningen bekymrad ut och sa att vi skulle ta om dem. Vid det här laget hade jag fått en lungspecialist på Sophiahemmet och han begärde nu att få samtliga journaler för att se alla test som gjorts. Det visade sig att jag hade TWAR, mest känd för en del orienterare som dog på 80-talet samt att Gunde och Kristin Kaspersen drabbats av det.

Jag som fått rådet att löpträna 30 minuter om dagen mot min utbrändhet fick istället absolut inte ägna mig åt någon form av pulshöjande aktivitet över huvud taget utan skulle bara vila samt äta antibiotika i sex veckor. Det var otroligt skönt att äntligen få svar även om jag gärna hade fått dem ett drygt år tidigare men nu blev jag i alla fall sakta men säkert bättre.

Men är jag frisk idag? Ja och nej, jag är inte alls lika andfådd som jag var då och klumpen i halsen samt hesheten är borta men jag får snabbt hög puls och astman är väldigt svårkontrollerad, framförallt är det FeNo-värdet som inte vill gå ner trots full medicinering, det ligger på 35 och bör ligga under 20.

Så där har ni själva förklaringen till min enorma oro. Jag vet hur det är att inte få luft, att tro att jag skall dö ensam på en infektionsklinik, att kämpa för varje andetag och känna en spårande panik. Jag kommer eventuellt inte klara en Coronavirusinfektion. Jag kan inte riskera att skicka mina barn till skolan eller förskolan, jag kan inte träffas i grupp längre och jag har därför valt att sätta oss i karantän. Våra två äldsta barn minns tiden då jag var sjuk och de är mer än motiverade att sätta sig i karantän för min skull. Barn är väldigt kloka och så länge man pratar med dem och lyssnar blir de inte livrädda. Jag skrämmer inte upp barnen utan vi jobbar tillsammans för att rida ut den här stormen. Tack gode gud för kids av idag som dessutom kan umgås digitalt så att de slipper känna sig ensamma eller tagna ur sitt sammanhang.

Vi försöker vända det till något positivt, en tid tillsammans där vi får möjligheten att vara nära varandra och få en bättre insikt i varandras liv. Mycket av både Mickes och mitt jobb går att sköta hemifrån så vi väljer att tänka positivt och se möjligheter i den här situationen. Tankarna går självklart till alla äldre och sjuka samt all fantastisk vårdpersonal men också till alla företagare som plötsligt sitter i en väldigt svår sits, det här drabbar ju samhället på så många plan. Jag såg en spansk läkare som försökte förklara vikten av att hålla människor borta från sjukhusen såvida de inte absolut var i akut behov av vård. Han pratade om vikten av solidaritet och att alla unga snabbt måste sluta tänka på sig själva och ta ansvar.

Just orden Solidaritet och Tillsammans betyder allt just nu, det är bara så vi kan rädda människoliv och ekonomin. Ord som, “Det är ju främst gamla och de med underliggande sjukdomar som dör, det är inte värre än med den årliga influensan.” får mig att fundera en hel del. Är mitt liv värt mindre för att jag har en kronisk lungsjukdom, är de äldre människornas liv värt mindre för att de nått en ålder av säg 70 år? De kanske har 30 år kvar… Jag kommer inte dö av min astma utan att drabbas av en svår sjukdom likt denna… Jag vill se mina barn växa upp och jag anser att jag har precis samma rätt till liv som alla friska 40-åringar.

Jag vill verkligen inte skrämma någon med den här bloggposten, jag vill bara förklara varför vi gjort de val vi gjort. Ni som för övrigt känner er oroliga och stressade av den här situationen rekommenderar jag att kika in hos Madebymor på Instagram. Hon delar med sig av sin erfarenhet som psykolog där hon har lång erfarenhet av arbete med just oro. Läs gärna vad hon skriver i posten om Corona.

Tänkte avsluta det här inlägget med något fantastiskt… När jag var som sjukast och kände mig otroligt ensam och stundtals väldigt förvirrad hittade jag Instagram. Gemenskapen och den känsla av sammanhang som erbjöds när jag inte kunde arbeta var ovärderlig. Nu har det utvecklats till mitt yrke och ni är en del av min vardag, en ny form av kollegor och det är fullkomligt fantastiskt. Era kommentarer, mail, DM:s betyder så otroligt mycket! Här inne och på Instagram känner jag bara värme, kreativitet och kärlek och det är så otroligt värdefullt! Stort tack för att ni finns!

Annons