Arkiv

I put my big girl pants on..!

målarbyxor

platsbyggt kök

linoljefärg
God morgon!

En ny vecka är här och det känns att det är lite svalare ute, morgontimmarna bjuder på dagg och frisk luft. Här i kråkslottet känns det som om den nya veckan började i lördags… Förra veckan var en vecka fylld av byggångest och negativa tankar och både M och jag kände att det var fel. Vi har gått igenom hela den här resan med en så positiv känsla att det vore otroligt tråkigt om vi lät det negativa ta över såhär i slutskedet… 

Så vad gör man? Vi gjorde som vår underbara ex-granne Donna skulle ha sagt;

Go put your big girl/boy pants on!

Vi bytte bokstavligen byxor och tog själva tag i att driva på det här projektet… I dagarna två spacklade, slipade och målade vi medan mina underbara föräldrar tog hand om alla barnen och körde dem till dans etc. Som en bonus bjöd de hela familjen på ljuvlig brunch i söndags för att fira alla augustis födelsedagsbarn, det var jättekul och väldigt mysigt att hänga med min fina syster, svåger och deras stora killar…

Delar av resultatet från helgens slit ser ni ovan, det är inte klart men det börjar närma sig i alla rum och känslan av att själva få ta ansvar och se till att något verkligen händer är fantastisk! Nu sitter jag här med en kopp te, redo att starta dagen omgiven av en alldeles underbar doft av linoljefärg 🙂

Bakom mig är det dock lite stök men det får ni höra mer om sedan…

Stor kram!

H
Annons

En milstolpe i mitt liv…

Håll i hatten nu mina vänner…

Japp, precis som titeln på detta fina inlägg säger så har jag nått en milstolpe i livet. När folk pratar om just sådana brukar det handla om att de uppnått en specifik ålder, tagit ett körkort, att de fått barn, gift sig etc. Men i detta nu handlar det om något helt annat, något totalt oväntat…

Jag har slitit ut mina första löparskor! 

Det, mina vänner, har aldrig tidigare hänt… Jag har köpt några genom åren men aldrig någonsin har jag slitit ut dem, fått ett hål i sulan… This is a first timer och den är värd att firas!

Ikväll tänker jag skåla för alla jobbiga och underbara km jag sprungit de sista 7 månaderna, från de första då jag trodde att jag skulle falla samman efter ett pass tills de som jag springer idag, de som är så sköna och får mig att känna mig så stark!

Kram på er!

H
Annons

Ny dag och lite kärlek till kaniner…

Rabbit Love
Thonet barstol
The Brook William Morris & CO
God morgon!

Ny dag, nya tag… Sitter här vid datorn, känner solen i ryggen och spanar på när vårt fina kök blir ändå finare… Nu när allt börjar att ta form får jag sådana inredningscravings, drömmer lite om två barstolar från Thonet. Hade egentligen inte tänkt att vi skulle ha det då vi kommer att ha en sittbänk på ungefär samma plats men nu när det börjar bli klart så känns det som om de skulle passa perfekt där vid den lilla disken. Ser hur änglarna kan sitta där och snicksnacka med oss när vi lagar mat, göra lite läxor eller ta ett mellis… Eller varför inte vänner med ett glas bubbel..?
Den underbara kaninlampan vid namn Kaninkärlek har jag gått och drömt om i ett år nu och äntligen tror jag att jag hittat det perfekta stället 🙂 Tror nog att kaninerna trivs med The Brook bredvid Kawastolen i hallen…

Skall dessutom försöka hitta en pläd i den där fina blå/turkos nyansen som verkligen poppar ut från den där tapeten, får väl ta en spillbit och ge mig ut i affärerna och leta…

Nu väntar lite jobb och diverse olika samtal med sjukinrättningar… Är väldigt glad då jag äntligen fått en tid bokad hos en sjukgymnast/kiropraktor som förhoppningsvis kan trolla med rygg och ben. 

Kram på er!

H

Annons

Åh så svart det känns…


Hej mina vänner!

Bäst är det väl när allt känns sådär bra och härligt som det oftast gör men just idag känns det svart… Har så tungt att andas och min bröstkorg gör sig påmind med en dov och märklig ömhet. 

Jag har verkligen gjort mitt bästa den senaste tiden för att inte prata om hur jobbigt det känns, har tänkt att det säkert blir bättre om jag försöker tänka på annat, inte gräva ner mig eller oroa mig för mycket. Tyvärr så är ovissheten så otroligt svår att hantera, önskar att någon läkare hade kunnat säga vad det är för fel på mig, att inte veta känns så fruktansvärt jobbigt.

Jag älskar ju mitt liv och min fina lilla familj, vill vara nära de där små änglarna och min underbara M så länge som det bara går men när den där känslan kommer över mig blir varendaste liten cell i kroppen livrädd för att jag inte kommer att få uppleva allt jag vill med dem. 

Förstår att det är svårt för min omgivning att förstå varför jag är rädd, ingen hittar ju något fel och för det mesta ser jag nog ut att må alldeles prima… Men ångesten som kommer när jag vaknar på natten av att det gör ont eller bara känner mig helt slut en hel dag utan att förstå varför är obeskrivlig. 

Usch! 

Nu skall jag hämta mina små änglar och passa på att mysa massor med dem, suga i mig av all kärlek och hoppas att det hjälper…

Kram på er!

H

Annons

Mållinjen, slutspurt, stressnivån höjs en smula…

Hej på er!

Vad tror ni… Är det så att kaoset är som allra störst precis innan allt är klart? Just nu känner jag bara för att dra på mig arbetskläderna och sätta panel själv… Det är så svårt att passivt stå bredvid allt som händer när jag samtidigt bara vill bli klar. Går det inte tillräckligt snabbt så vill jag själv vara med och öka tempot. Jag menar inte att killarna är långsamma utan mer att jag ville ha det klart redan igår! Jag vill få bort ställningen från fasaden, få ut alla verktyg, bräder och lister och istället fokusera på penslar, färg och tapeter…

Igår när alla hade somnat satt M och jag i köket och fiffade med små detaljer som beställning av handfat, tapeter och panel till badrummet. Varje sådan stund känns det som om vi kommer ett steg närmare vårt mål och den känslan vill jag hålla kvar vid.. Vi har ju tagit oss igenom hela den här resan med en så bra känsla, jag vill behålla den, det är så lätt att svårigheterna tar över såhär i slutskedet. 

Det är samma känsla som de sista månaderna innan examen när jag pluggade… Man är nästan klar, snart framme vid mållinjen och precis då känns det som om all energi saknas, som om man inte orkar läsa en artikel till, inte lämna in den sista uppgiften eller orka med den sista tentan… Man får leta i precis varendaste liten del av kroppen för att hitta den sista energin som gör att man klarar det och tar sig över mållinjen. Där, precis där, är jag nu… Flera gånger om dagen får jag påminna mig själv om att det snart är över, snart blir nästan klart, att jag bara måste klara de här sista veckorna.

Det står en stor och vacker solros mitt framför huset, den växte upp från ingenstans i den där stora jordhögen, flickorna och jag brukar säga att det är ett tecken på att här kommer att spridas värme och glädje… Snickarna kom just in och berättade att de råkade kapa den med en bräda… 

A sign?!

Kram och adjö…
Annons