Hej bästa ni!

Japp, igår var jag hos hudläkaren för att få hjälp med min enorma klåda. Alltså det går verkligen inte att beskriva hur fasansfull den är. Min mage ser ut som om den hade vattkoppor och det kliar något helt vansinnigt. Well, det blev i alla fall ett besök hos Kungsholmens hudklinik för bedömning. Väl där träffade jag en herrans massa läkare och studenter som alla ville ta sig en titt på denna prickiga mage 😉

Resultatet? Med största sannolikhet har jag PUPP, Pruritiska urtikariella papler, som är något som drabbar 1/300 gravida…

Tillståndet uppstår under tredje trimestern. Det ger intensiv klåda med utbrott av nässelutslagsliknande förändringar och prickar (papler) med eller utan röda hudområden. Utslaget uppträder först på buken, ofta samtidigt med bristningar, och ibland drabbas även armar och ben. Ansiktet drabbas vanligtvis inte.

Där ser man! Nu har ju inte jag några bristningar (brukar aldrig få) och dessutom började det redan runt v  18 men det trodde fortfarande att det var detta det handlade om. Läkaren sa att det inte var en vidare kul diagnos att ge då det tyvärr inte kommer försvinna förrän efter mini tittat ut men att det i alla fall är ofarligt för både den och mig. Ofarligt, ja, men jag kommer förlora förståndet om det skall hålla på såhär i två månader till! Huh… Skall i alla fall tillbaka snart igen för biopsi (ett litet hudprov) så att de kan få diagnosen bekräftad.

Så, nu till dilemmat, eller det är det väl egentligen inte men jag tycker inte om tanken på för hård medicinering när jag är gravid. Hittills har jag ätit Tavegyl och smort med en mild kortisonkräm utan vidare resultat. Nu har jag fått en starkare kortisonkräm, mer Tavegyl och dessutom antibiotika då magen/ryggen är full av sår som kan bli infekterade. Jag brukar känna en enorm trygghet i vad läkare ordinerar och sväljer utan att ifrågasätta nämnvärt, det är ju trots allt de som sitter inne med kunskapen men usch vad det känns trist när det inte längre handlar om enbart min kropp. Samtidigt är det ju inte bra att utsätta kroppen för all den stress det innebär att ständigt känns sig på bristningsgränsen eller för bakteriella infektioner för den delen.

Har någon av er erfarenhet av denna åkomma? Vad hände? Hur fick ni lindring? Blev det bättre efter förlossningen?

Ja, ni hör jag har hundra frågor men det är ju bara för att jag känner mig lätt desperat.

Nu väntar eftermiddagsfix följt av nattarbete (likadant varje år) då det är dags att slå in årets paketkalender. Planen var att fixa det dagtid men det blev VAB istället, mellantjej med ont i magen…

Ha en fin kväll bästa ni!