Som det låter så är det något som inte alls blev som jag tänkt mig…

Amningen

Som jag älskat att amma våra barn! Det är en sån underbart mysig stund när man verkligen får den där fantastiska kontakten. En stund för att lugna, slappna av, få ro av varandra och verkligen komma varandra nära.

Med Filippa och Lovisa gick allt sådär löjligt lätt, allt bara fungerade utan minsta problem. Med Vilhelm var det lite struligt i början men efter ett enormt tålamod och mycket kämpande lossnade allt och vi ammade i 1 1/2 år.

Inför den här förlossningen fick vi som vanligt skriva önskemål kring hur vi ville ha det och min enda önskan var att få hjälp med amningen så att det skulle gå bättre än med Vilhelm.

De första dagarna gick allt bra, precis som med Vilhelm, mjölken kom och hon hade ett bra tag. Allt kändes helt enkelt bra och vi åkte hem… Efter några dagar upprepade sig historien, mjölkproduktionen minskade och Lilian blev trött och gick inte upp i vikt. Vi åkte in för att få hjälp och kände oss lite bättre när vi kom därifrån. Bokade in ett möte på AMSAK men när jag skulle dit blev den barnmorskan akut sjuk och mötet blev avbokat. De ringde dock upp för att höra hur det gick och erbjuda en ny tid men då kändes det bättre igen och vi bestämde oss för att höras framöver om det inte vände.

Lilian vände i vikt och vi åkte till Italien som planerat. Hela tiden under den här perioden pumpade jag var tredje timme och gav på flaska varvat med amning. Ju längre tiden gick ju mer frustrerad blev hon vid bröstet, det blev säkert bekvämt med flaska men vi hade inget alternativ då hon inte alls fick i sig tillräckligt annars.

Det har varit en sån himla kamp! Så otroligt jobbigt, ledsamt och helt vansinnigt stressigt. Varje pumpning tar ca 30-45 min och sedan tar det ju en stund att ge mjölken så vi har knappt kommit utanför dörren. Hon sover på nätterna men jag är vaken och pumpar…

Precis innan vi åkte till sälen nu lyckades hon få torsk och jag svamp både i och på brösten utan att vi knappt har någon fysisk kontakt. Utöver det fick jag mjölkstockning på det bröstet som var värst drabbat. Jag fick en salva för behandling och en nässpray för att hjälpa till med stockningen. Nässprayen var ett mirakelmedel, så otroligt skönt då det är svårt att häva stockningen utan amning.

Men… Att pumpa med sprickor, sår och var är fullkomligt vidrigt! Dessutom håller det här på att bryta ner mig helt. Jag känner att jag förlorar så mycket tid av närhet och mys då jag pumpar 24/7 medan någon annan familjemedlem tar hand om henne. Det som normalt sett brukar vara fantastiskt för trygghet och närhet har blivit precis tvärtom.

Ja ni hör, det är jobbigt och så otroligt sorgligt. Ena stunden bestämmer jag mig för att nu får det vara nog, nu lägger jag ner och ger ersättning men nästa får jag sån ångest… hoppas och önskar att det skall lösa sig, att hon plötsligt skall fatta hur man gör och amma. Jag har plötsligt fått en helt ny förståelse för alla som haft problem med det här.

Tiden får utvisa hur det blir men ville bara dela med mig. Dels för att alla historier och erfarenheter är bra att delas, inte bara de vackra men också för att ni skall förstå varför jag inte hunnit svara på alla era frågor både här men främst på Instagram. De här sju veckorna har det bara funnits tid för det här, min familj och de jobb som redan varit inbokade. Men jag älskar ert härliga engagemang och alla frågor så snälla ni, om jag missat just er fråga så fråga igen!

Tack för att ni finns här, det betyder så otroligt mycket ❤